KLOCKUPPRORET
Bert Ola Gustavsson
Smashwords Edition
Copyright © 2012 Bert Ola Gustavsson
KLOCKUPPRORET
Den här förmiddagen i augusti bröt en blek sol fram över gruvbackarna i Bergvattnet. Regnet avtog och när de sista dropparna fallit och molntrasorna dragit bort blev luften strax varm igen.
Sommaren hade varit regnig och svinkall, men augusti slätade över det som varit med sin ljumma hand. Nu steg solen fram och de sista rännilarna rann från Klackberget nerför Rutschens halsbrytande utförsbacke. Gräset hängde frodigt vid rasbranterna och ljungen riste på sig efter regnet i bergskrevorna, lyste i rosarött och samlade sig inför den kommande hösten.
Utanför smedjan letade sig regnvattnet ner från krökta rälsbitar, trasiga tunnor, utslitna hjulaxlar och annat skrot som låg staplat runt kåken. Vattnet sipprade vidare genom slagg- och skrädhögarna utanför smedjan, och gick i dagen igen i små strömmar för att nere på vågplan bilda en jättepöl som bräddade över i lutningen mot gamla Gröndalsgruvan.
Inne i smedjan svängde Svartling och hans arbetskamrater sina slägghammare. De slet genomsvettiga nära elden i ässjan innanför slaggstensväggarna. De bearbetade järn med järn, formade det ömsom vasst, ömsom runt, och hammarslagen dånade ikapp med sliptrissorna som med gälla skrik sprutade kvastar av glödande grader omkring sig.
Det var slaggen som format denna plats.
Slaggen, detta avskrap, denna skummande sörja, bar vittnesbörd om järnets kvalitet. Slaggen kunde vara otät, pipig, randig eller kärv, ömsom var den kvick och ömsom trög. Och när den hade tjänat ut sitt första syfte fick den en ny uppgift.
Slaggbubblorna som flöt upp på ytan av det smälta, rinnande järnet tappades av och formades till fyrkantiga glänsande stenar. Av stenarna reste arbetarna byggnader. Därför inneslöt slaggen ässjan och Svartling och alla de andra som jobbade i smedjan. Allt var slagg utom golvet. Det var lagt av kubbar som stod på ända, för ändträ brinner inte. Slaggen byggde också gruvstugan, liksom gruvlaven intill i pyramidspetsigt slaggtegel, ett kyrktorn som rests över nerfarten till jordens mörka innandöme.
Allt ovan jord var klätt i grön- och blåskimrande slagg. Till och med gruvschakten skruvade sig ibland neråt, inhöljda i slagg. Hålen i underjorden var cirkulärt inneslutna i utdunstningarna från de egna malmkropparna, liksom männen därnere som arbetade bepansrade av den tunga svetten i sina egna blåkläder.
Slaggen var användbart avfall. Liksom människorna hade den länge utgjort förbrukningsvara. För det var järnet som var huvudsaken. Järnet som vilade djupt sovande nere i jorden och måste ruskas till liv med dynamit innan det hämtades upp, brändes vitglödgat och rusades mellan valsar.
Järnet var alltings kung sedan åttahundra år. Sedan urminnes tid, innan ens Sveriges rike fanns, var här järnet alltings mitt.
Vintertid kördes det på isarna för att fjärran födas till dödande uddar. Senare fylldes det på tåg som rusade in i natten för att mata ugnarna som smälte järn till utskjuten död. Järnet var karteschsplitter, blidors glödande kast eller tyngden i kanonernas rundkulor som slog sönder befästningstornens ytterväggar av sten.
Utan järnet vore denna plats inte född. Och utan järnet dog den sotdöden.
Men ännu brann ässjan och hettan från den glödande koksen svedde Svartling i ansiktet när han fyrade på. Han drog ner den skitiga skärmmössan längre i pannan, lyfte ämnet från härden, vände tången mot städet och la extra kraft bakom slägghammaren.
Städet gav ifrån sig en skärande klang när mellanslagen hamrade dess blanka yta ännu blankare. De dovare dunsarna var ljudet av träffarna som formade det mjuka vitglödande ämnet. Detta var inte slag som krossade, istället knådade de, de masserade järnets rygg och ämnet fällde blygt fjäll av hammarslagg i ansträngningen att vara smeden till lags.
Snart var det middag, därför flög gnistorna entusiastiskt kring slägghammaren, Svartling skulle ner och nöta kortlappar med de andra. Han lyfte ögonen från det glödande järnet och kastade en blick på klockan ovanför bänken och såg att nu var det dags.
Svartling slog ytterligare några pliktskyldiga slag medan ämnet var varmt innan hammaren äntligen fick vila på städet. Han slängde ifrån sig tången med ämnet i en vattenbalja där järnet fick fräsa och väsa sig kallt.
Så gick han fram och stötte upp smedjans grönmålade dörr av panelträ och upptäckte att regnet hade slutat falla. Den nyväckta solen lekte i en gulsvart triangel av plåt som talade om att gastuberna skulle passas vid brand.
Svartling sträckte på sig, sköt upp skärmmössan i pannan och drog in luft i lungorna. Mannen var lika svartmuskig som namnet antydde. Han var grov över nacken och axlarna, men hade ändå ingen riktig smedfysionomi. Kroppen var inte tillräckligt kompakt, ryggen var lite för lång och ville kröka sig, den mäktade inte riktigt det tunga jobbet. Därför hängde armarna efter sidorna när han gick de hundra stegen nerför varpen av ratad sten mot gruvstugan.
När han fick upp ytterdörren satt de redan därinne. Där satt de som alltid, skitgubbarna och masarna som stigit upp ur underjorden för att äta middag. De brännheta, rostfria matdosorna som de plockat fram ur värmeskåpet hade de snabbt tömt för att gå över till väsentligheterna.
Nu försökte gubbarna förgäves slå korten i leken, ett efter ett, genom bordsskivan för att undgå att bli sist ut. Det var trumf och lankor om vartannat som small i bordet.
Svartling hörde högljudda rop:
Ta skiten!
Fan också!
Men så mycket allvar var det inte bakom, utfall och svordomar var bara för stunden, när någon på andra sidan bordet rakade hem ett stick med klädda kort eller tvingades håva in en näve lankor.
Gubbarna släppte fram Svartling fastän partiet redan var igång. Han sa ingenting som vanligt, slog sig bara ner med den hämtade maten. Han fick sina kort och var genast inne i spelet med given i ena handen och gaffeln i den andra.
Lyckan växlade. Ibland lyste ögonvitor och ansikten ljusa under gruvsmutsen och ibland klövs de i vilda svordomar. En av gubbarna hade fortfarande den benvita hjälmen på sig som om han fruktade att gruvstugans slaggväggar skulle falla in över honom i en strävan att åter komma i beröring med jorden.
De andra hade slängt ifrån sig hjälmarna på tomma bord eller hängt dem på stolsryggar för att vara fria att dra fingrarna genom sina feta och svettiga kalufser medan det intensiva partiet pågick.
Mera kaffe! Karlarna fyllde på det sista ur sina termosar och sög på en söt sockerbit, medan den heta drycken sipprade mellan tänderna, för snart var tidiga skiftet slut.
Livet, det är trumf eller lankor.
Och alltid måste någon bli sist ut!
Därför tryckte gubbarna till ordentligt. Armbågarna rörde sig bakåt och uppåt i en vid cirkel för att kortet skulle landa med en rapp och eftertrycklig smäll.
Ta det jävla sticket då!
Det där är mitt!
Så där höll de på. Rast efter rast, och åren gick, men bordet gav inte med sig. Grufförvaltningen hade köpt in bastanta doningar med skivor i perstorpsplatta. De stod på stålben av bandjärn och var oömma och outslitliga.
Istället tog korten stryk.
Kungars, knektars och drottningars ansikten nyptes och kupades mellan männens smutsiga och valkiga fingrar. Ömt tummades de klädda korten medan händerna som vilade ut från tryckluftsborren, från Atlas Copcos Puma. Än kändes ingen kärlkramp, än fanns mannakraften kvar.
Och samtidigt som de gruvsmutsiga fingrarna for över bilderna på kortlekens kartongbitar suddades präglingens färger ut. Guldglansen i spiror och kronor mattades. Pälsbrämade mantlar gjordes luggslitna och bleknade till sist bort.
Precis sådant var människans minne. En samling suddiga bilder, en mager rännil av vätska som glittrade till innan den torkade i solen.
Som när det sista regnvattnet från den våldsamma skuren rann nerför den branta backen Rutschen där malmvagnarna för länge sedan slutat rulla. Backen hette så, därför att lutningen var en på fem, så skarp att malmvagnarna fick spelas både utför och uppför i grova linor.
Från Rutschens topp hade man en vacker utsikt över sjön och Bergvattnets by med kyrktornet och Mimers nybyggda betonglave. När man stod där barfota kändes det som om Storgruvans lave stack upp sitt grönklädda tak alldeles bredvid lilltån.
Visst var Bergvattnet idylliskt och fredligt!
Men kriget hade varit byns smala lycka. Kriget som äter järn och skiter splitter hade i alla tider varit livsnerven för vår lilla by. För kriget var i symbios med järnet, utan järn blev det inga krig och utan krig blomstrade inte verksamheten för Grufförvaltningen.
Under förra kriget, på våren 1918, gick tyska inköpare runt och sprätte på backarna nedanför smedjan. De kom för att köpa själva slaggen, för att försöka krama järn ur den ännu en gång. I Flandern hungrade kanonerna fortfarande efter mer järn att plöja ner i kött och gyttja.
Det var förra gången. Nu hade Europas ruiner redan rest sig och ruskat av sig gruset efter världskrig nummer två. Först ska järnet föra kriget och sedan bygga freden.
Sådana där funderingar kan man få när sommaren går mot sitt slut. Nu gick solen i moln igen. Det hade den fördelen att man inte längre såg hur skitiga fönstren var i gruvstugan.
När gubbarna gått, när de vänt tillbaka till sina slägghammare, tryckluftsborrar och slipmaskiner då blev det tyst därinne.
Jag tog bort näsan från rutan och gick mot ytterdörren. Men inte förrän den sista eftersläntraren sprungit bort mot hissen med vilt svängande batteripaket vågade jag mig in.
Jag plockade upp kortet som låg överst i leken på bordet och vände på det.
Det var kungen. Jag kände genast igen honom fast han var nött både i ansiktet och på kläderna.
Han liknade Gustaf Eriksson.
Tyrannen.
Vi skulle mötas snart, han och jag, i den rödmålade folkskolans skolsal. Tills skolklockan ringde in igen var det bara några få dagar. Vi som växte upp i välfärdens tid gick i skolan hela nio år. Jag var inne på mitt femte, efter en sommar pliktad åt lekar.
Jag heter Ingel Hansson.
Just det, Ingel.
Inte Inge och inte Igel och inte Inger.
Ingel är ett väldigt gammalt namn och jag borde vara stolt över att heta så. Det sa morsan, för det var hon som hittade på det. Att just jag skulle heta så alltså, varifrån hon fått namnet har hon aldrig talat om.
Det är sällan någon som retar mig för det. I alla fall ganska sällan.
Var ska jag börja? Jo, vi flyttade för ett tag sedan. Vi flyttade från gamla träkaserner till en stadigare tegelkåk.
Vi, det är morsan, farsan och så jag.
Och jag, jag är varken en igel eller tjej utan Ingel och nu bodde jag under takåsen. Jag hade fått eget rum för jag var enda barnet, inte så lite bortskämd, brukade farsan säga. Rum och rum förresten, det var närmast en hangar, för där var fullt av flygplan. Jag hade en del fredliga segelflygplan i balsa, men mest var det Hurricane, J 29 Tunnan och andra krigsmaskiner, avbildade i plast och exakt hopsatta efter bruksanvisningen i kartongen.
Och så min Starfighter förstås, fäst i svart björntråd från en punkt i taket till jaktrobotarna längst ut på de korta vingarna och i ett varv runt nosens pitotrör.
Fulltankad och med General Electric-jetmotorn tyst, hängde stjärnkrigaren stilla i väntan på ett uppdrag en bit från Mustangen, Spitfiren och Thunderbolten som alla tre redan hade gjort sitt i andra världskrigets nerblåsta smälta.
Starfightern lyfte första gången 1954, inte långt efter att jag kommit till världen och prövat mina egna landningsställ. Sedan dess hade åren rusat på, femtiotalet blixtrade förbi i en oändlig rad av ljusa somrar.
Nu var det redan fem år sedan femtiotalet tog slut. Sextio, sextioett, sextiotvå, sextiotre och vi var framme vid nittonhundrasextiofyra.
Jag måste bekänna en sak förresten.
Igår knyckte jag en bok ur farsans bokhylla.
Det var inte 491, den där boken som alla vet vad den handlar om, men som ingen har läst. Ja, just den som blev knullfilmen som alla pratade om och som slog publikrekord; men som ändå ingen hade sett.
Utom Olle Karlholm.
Han berättade vad den handlade om för sin lillebrorsa Kalle som inte är så liten, för han är ett år äldre än mig.
Och Kalle berättade det för mig.
Jag har det bara i tredje hand och jag vet förstås inte om han ljög. Kalle snackar så mycket, ibland skarvar han och brer på lika mycket som Peder, min granne och bäste kompis. Med det där var då höjden.
Knulla med en hund, fy vad äckligt! Jag tror att Kalle hittade på det bara för att bräcka.
Fast helt säker är jag inte.
Jag kan försäkra att det inte är den boken jag menar. Därför att den boken har inte vi.
Den boken som jag snackar om, den som jag gömde under sängen i morse, den hette ”Syndikalismen” kort och gott. Den är gråbrun och har inte en enda bild och ingen skulle få idén att göra en film på den. På baksidan stod det att den en gång i tiden kostade tre spänn. Ganska dyrt faktiskt, eftersom den var tryckt 1936. Det året var det också krig, inbördeskrig i Spanien.
Jag tog boken för att jag var tvungen att ta reda på vad ordet egentligen betydde.
Syn-di-ka-lis-men, menar jag. Jag hade hört det där ordet ibland, det brukade dyka upp när farsan diskuterade med sina vänner.
När ett par av dem var på besök sa han att syndikalisterna, de ville förändra världen. Jag tyckte det lät intressant så jag tog boken utan att fråga. Farsan pratade aldrig politik med mig och jag var inte riktigt säker på om han ville att jag skulle läsa boken. Därför började jag läsa den under täcket med ficklampa.
Jag somnade mitt i förordet utan att knäppa av lampan och i morse när jag vaknade var batterierna slut. Jag måste skaffa nya på Konsum innan jag kan fortsätta. Men under tiden kan jag berätta lite annat om Konsum i Gröndal till exempel. Det är en liten butik med trappsten som en ost. Den är välfärd, tycker farsan.
Som liten hade farsan handlat blåmjölk från herrgården med hån mot gruvbusungarna stänkande över axeln. Det behövde han inte längre. Nu handlade vi i Konsum. Där fanns tuggummibilder, batterier och oskummad mjölk.
Vi flyttade för flera år sedan, men farsan jobbade kvar i samma gruva, mitt i underjorden stod han med tryckluftsborren höjd. Han är ortdrivare och han borrar, laddar och spränger. Upp kommer berg och in kommer löning.
Han tjänar ganska hyfsat. Det går ingen nöd på oss, brukar han säga. Och det har han rätt i. Mat har vi. Och flygplansmodeller. Och ficklampsbatterier.
Efter flytten fick farsan uppförsbacke till jobbet, han var tvungen att åka längst upp på berget för att hissas ner i ett hål, men kunde å andra sidan nästan rulla hem igen utan att kicka igång moppen efter skiftet.
Iförd en lufttratt av genomskinlig plast for han vinterdagar på moped till jobbet. På sommaren behövdes ingen tratt. Han åkte ändå. Tidigt skift och sent skift. Tjugofem år under jord, bakom ett stålspjut som grävde sig in i klippan.
Borren hade en härdad egg som Svartling slipade i smedjan när spetsen förslöats mot berget. Det är så där, säger farsan, vi är vassa som unga, men sedan kommer tveksamheten!
Borrstålet var vasst när det var nytt, men det varade inte för evigt. Smeden vässade och vässade och rätt som det var tog borren slut. Kaputt, det var bara att slänga den på skrothögen och ordna en ny. Så fort det nya stålet började gräva i klippan var det gamla glömt.
Min farsa vägrade att skaffa bil, fast han skulle ha väldig nytta av den, särskilt på vintern.
Han kanske inte tålde doften av de oljeblandade avgaserna från en pruttande tvåtaktsmotor, från en DKW till exempel, en sådan som förman Nilsson har. En Deutsche Kraftfahr-Wagen, förkortningen brukade vi grabbar uttyda som Damernas Knull-Werkstad.
Kanske ville farsan inte förhäva sig och lukta för mycket välfärd, för han var inte bortskämd med det hemifrån.
Bilen fick förresten nyss sig en ordentlig knäck. För knappt en månad sedan tog de bort den fria farten och vid nyår blir det obligatorisk bilbesiktning. Som många andra frihetsdrömmar körde bilen rätt in i en hastighetsbegränsning.
Men det var om husen jag skulle berätta. De klänger i en klunga på en kulle som häver sig upp med utsikt över sjön.
På vindarna över sjöns snötäckta is gled min Glada varje vinter. Segelplanet red vackert på termiken när den var på det humöret, men ibland stod den på näsan också, i ett regn av balsapinnar och flagor av trasigt japanpapper. Då var det bara att sätta igång att lappa och laga.
Det bästa med flygdrömmarna var att de alltid kunde limmas ihop, att de pånyttföddes och fick ny luft under vingarna. Sedan den första raketen sköts upp i rymden hade inte bara jag, utan hela världens grabbar varit på väg upp i luften, upp genom atmosfären och ända upp till månen. Att ta ner månen var målet, men det var vägen dit som var mest spännande.
Men jag ska försöka att hålla mig på marken ett litet tag till.
Om jag stod framför husen på kullen fanns bakom min rygg en sluttning upp mot Kolningberg, det var det berget som farsan arbetade sig ner genom. Däruppe på höjden föddes jag, men nu hade vi tagit oss nerför backarna, hit där höga björkar växte utspridda i klungor omkring de fem husen.
Det var tvåvåningskåkar allihop, byggda i brandgult tegel. Alla som bodde i husen jobbade i gruvan, endera uppe på marken eller under jord. Det är ju inte bara ortdrivare, bergsprängare och smeder som behövs för att en gruva ska fungera. Det ska till spelstyrare, lastbilschaufförer, krosskötare, timmermän och många andra sorters arbetare.
Vart och ett av tegelhusen hade två skorstenar och ett litet takfönster. På ena sidan fanns en trappa upp till en kammare för änkor eller änklingar, ett undantag för orkeslösa gamla arbetare som gått i pension.
Uppe i ryggen på vårat hus bodde Alma.
Hon var sjuk, så sjuk att hon nog var dödens snart.
I en skänk som luktade gammalt hade hon en karamellskål av hopklibbade karameller som jag fick spetta loss bitar av med en bordskniv när jag kom på besök.
På så vis hade hon byggt ett outplånligt minne över sig själv med en liten blå karamellskål av glas.
Jag ska inte förlora mig i alla detaljer nu, jag ska försöka se det hela lite ovanifrån, det är bäst att gå upp i fågelperspektiv istället.
Jag måste ta ett av mina flygplan till hjälp. Min F-104 Starfighter lyfte i ett vrål av damm, upp över taken.
Under mig öppnade sig genast en hisnande utsikt:
Grusvägen snodde runt i en åtta mellan tegelkåkarna. Den nedre delen av åttan var öppen och tömde sig i grusvägen som ledde bort mot Gröndal.
Mellan husen fanns bodar utslängda. Varje familj hade var sina två, en var för förvaring av ved och i den andra kunde man ställa cyklar, gamla trampsymaskiner och annat.
När jag tittade ner från min cockpit såg jag att farsans moped stod parkerad på gården.
Den var vit och blå. En Zündapp, tyskarna hade fått rejäl snurr på industrin igen, det var tamejtusan ett under, det glödde i kokillerna i Ruhr både dag och natt, ett sönderbombat råttbo av förvridna armeringsjärn förvandlades till en industrination igen på ett par decennier och två arvfiender slog sig ihop till en kol- och stålunion.
Nu gick det undan, saker och ting förändrades hela tiden. Den gamla stålgrå NSU-mopeden med ram av pressad plåt stod redan i boden som reserv.
Den nya stod på gården. Egentligen skulle det väl ha varit en bil, men som sagt, farsan tvekade.
Oj, nu måste jag avbryta beskrivningen av vårt lilla samhälle och snabblanda. En liten figur syntes på håll. Det var Peder som kom springande, Peder Svartling, min klasskompis och granne, han hade ena handen i fickan på sina hängiga jeans för att hålla uppe brallorna. Igår cyklade han nämligen omkull i Danés backe. Jag trodde först att han skulle slå ihjäl sig, men det gick bra. Han klarade knäna, fast livremmen gick av och han hade ännu inte fått någon ny. Med den andra näven vinkade han allt vad han orkade. Fötterna rörde sig snabbt över vägbanan när han närmade sig.
Peder ropade mitt namn på långt håll:
”Ingel. Ingel!”
Peder, jag har landat nu, jag hör dig. Låt mig berätta färdigt bara, låt mig prata till punkt någon gång. Nej, han kan inte ge sig till tåls, han bubblar över, han är helt enkelt tvungen att få säga det:
”Ingel, vi ska få nya killar i klassen!”
”Va?”
”Det kommer en massa nya till våran klass. Både tjejer och killar, tror jag.”
”Hur kan du veta det?” sa jag misstroget till Peder som flåsande stannat framför mig.
Varför jag frågade så där, varför jag var så misstänksam? Jag hade mina skäl. Jag var nämligen bekant med Peders fabuleringsförmåga. Ibland hittade han på saker, det var därför jag måste kontrollera allting. Han kallade det för berättelser, men de hade inte alltid med verkligheten att skaffa.
Han tyckte inte om att jag kallade det för fantasier eller lögner, men det var precis vad det allt som oftast var. Ibland gick jag på saker som han broderade ut för mig, men efteråt upptäckte jag att det var en massa som inte stämde.
”Peder”, upprepade jag, ”Hur kan du veta det?”
”Jag träffade Svanhals nere på byn.”
Han flåsade lätt efter språngmarschen. Fötterna rörde sig otåligt, fram och tillbaka i gruset.
Vi var precis lika långa jag och Peder, bara tre-fyra månader skiljde oss åt. Han var född den tionde oktober, jag den 24 maj. Därför var jag nu tolv och han bara elva. Det hade han fått höra åtskilliga gånger i sommar. Medan de vuxna klagade på den kalla sommaren så hade jag klagat på hans ålder.
”Hur gammal är du Peder?” Han brukade omväxlande bli arg, omväxlande fnysa när jag påminde honom och avslutade med: ”Jag är tolv!”
Nu var hans kolsvarta ögon klistrade vid mina, medan han väntade på en reaktion på det han berättat.
”Snackade du med henne?”
”Javisst.”
”Fjäskis!”
Det gnistrade till, långt inne i Peders ögon. En liten blank gnista.
”Vad menar du?”
”Varför måste du snacka med fröken nere på byn? Tog du i hand också?”
Han boxade till mig på armen. Hårt. Jag var inte förberedd, hann inte spänna muskeln, slaget kändes ordentligt.
”Vad gör du?” Jag gned min ömmande arm.
”Fick du! Så här var det. Jag kom ut från Domus och då klev hon just av bajken och ställde den i cykelstället utanför dörren. Och så sa hon det.”
”Sa vad då?”
”Hon sa precis så här: Goddag på dej Peder, har sommaren varit bra? Välkommen till skolan igen. I år blir vi fler i klassen, förstår du. Du får nya skolkamrater som ska åka buss ut till oss. Och du vet väl att sexorna ska flytta in till byn?”
Peder avslutade sitt försök att förställa rösten och återgick till sin normala stämma. ”Då sa jag: vilka då? Och då sa hon bara: jag vet inte än, det får du se när vi börjar, Peder. Adjö med dig så länge. Då sa jag adjö och sen stack hon in i affären.”
Min misstrogenhet gav vika. Jag kunde se Svanhals framför mig. Hur hon svepte benet över ramen på sin slitna damcykel. Hur munnen med de utströdda tänderna öppnades och hur hon med självsäker röst och plirande ögon under det bångstyriga håret yttrade just de ord som Peder nyss fällt. Kanske talade han för en gångs skull sanning.
”Säkert?”
”Jaaa, hör du väl.”
Det var hans favoritargument: ”Hör du väl!”
Peder stoppade ner sin vita nylonskjorta i byxorna. Det var på ryggen den alltid hasade upp. Skjortan var uppknäppt i halsen och lite smutsig nere vid byxlinningen. I ena fickan putade monny-boxen ut, den hade slitit tyget så hårt att tioöringsbehållaren trängt igenom fickan.
”Äh, hämta cykeln i stället istället”, sa han. De där dubbla cykelställen var hans favoritskämt för tillfället. Han hade sagt det minst tusen gånger. ”Vi sticker bort till Gröndal och kollar lite i gruvhålet!”
Hela terrängen i Bergvattnet var perforerad av små och stora hål i marken. Det var gruvhål överallt, men jag visste ändå exakt vilket Peder menade. Det var det gruvhålet som användes som soptipp. Där kunde man hitta allt från sprängtråd till karbid och intressanta maskindelar. Sänkan hette egentligen gamla Gröndalsgruvan och var urgammal, från 1700-talet.
Gruvsoporna fylldes på med ojämna mellanrum, när basen Nilsson var på humör för städning eller på grund av nåt besök i gruvan. Då måste dynamitkartonger och bråte plötsligt bort, för snyggt ska det vara när man får främmande.
Vi flängde bort till Gröndal på tio minuter blankt, med slamrande kedjeskydd och flåsande andedräkt, det gick så fort så jag inte hann med att berätta om vägen. Jag får ta det en annan gång.
Peder sprang före fram till kanten på gruvhålet. Där ropade han till:
”Dom har tippat!”
Jag slängde ifrån mig cykeln och fick fart på benen. Visst hade de tippat, flera lastbilslass minst! Jag tumlade efter Peder ner bland kartonger, ruttet trä, trasor och plastpåsar och fick fatt i en lämplig letarpinne.
Överallt fanns konsistensfett i tjocka klickar. Det användes för att smörja alla delarna i gruvans gnisslande maskineri och det klibbade vid allt. Därför var det lätt att smeta ner både sig själv och kläderna.
Jag sprätte runt med pinnen och Peder som stod längre ner skrek till när jag råkade åstadkomma ett litet ras. Han svor, men flyttade på sig i tid innan pappkartongerna kom ramlande.
”Det var inte meningen!”
”Se dej för då.”
Vi försjönk i ledningshärvor, bortslängda instruktionsböcker för borrmaskiner och annat matnyttigt. Allt måste gås igenom, bit för bit. Varje kartong som innehållit borrkronor måste genomsökas och varje oljig och spräckt plankbit vändas. Hela tiden hördes Peders röst. Munnen gick på honom, han kommenterade allt han gjorde som om det varit en fotbollsmatch.
”Vänd på dej din jäkel. Nu då! Förbaskade skit, nu ska jag ...”
Peder tystnade. Rösten bara försvann. Jag stannade upp och försökte se vad det var frågan om, men han stod bortvänd och sedan böjde han sig snabbt ned och tog tag i nåt.
”Vad är det?” sa jag.
Peder vände sig om och sken med hela ansiktet där han stod i den lutande sophögens sluttning.
”Kom hit får du se”, väste han. Rösten var låg och hemlighetsfull och han pekade med sin letarpinne neråt fötterna.
”Jag har hittat ... någonting!”
Jag banade mig snabbt väg genom bråten ner till Peder. När jag kom fram till honom kunde jag höra hans återhållna andhämtning och jag böjde mig ner för att se vad det var han pekade på.
I en av kartongerna låg två gröna plastpaket. Bägge påsarna var omsorgsfullt igensurrade.
Jag visste vad som fanns i paketen.
Peder hade hittat dynamit.
Minst tjugo gubbar!
Någon hade haft för bråttom när de packade upp kvällens salva nere i gruvan och glömt en rejäl laddning. Det hade aldrig hänt förut!
Jag tittade upp i Peders triumferande ansikte. Han var så upphetsad av fyndet att rösten hade förvandlats till en väsning. ”Nu jävlar”, viskade han. ”Nu jävlar! Det här blir annat än patronsmällare.”
Hjärtat började klappa snabbare av insikten att vi plötsligt var i besittning av sprängämnen, en i sanning explosiv makt! Felaktigt hanterad kunde den döda innehavaren, men den hade en oemotståndlig, söt doft. Det var spännande och skrämmande på en gång. Jag blev torr i munnen medan vi stod tysta och ömsom glodde på fyndet, ömsom stirrade på varandra.
”Vi måste gömma undan det”, fick jag till slut fram. ”Nu på en gång.”
Peder nickade. ”Vi måste gömma det så bra att ingen annan kan hitta det. Ta en påse Ingel, vi stoppar in dom under kläderna och sticker upp till Granroten.”
Jag tog ena påsen som han räckte mig och stoppade den under skjortan. Han hade rätt. Nere i Granrotsgruvan fanns ett perfekt gömställe. Vi hade inte varit där på flera månader. Nu fick ingen se oss när vi gick dit. Jag bad tyst till högre makter om att slippa möta någon längs vägen.
”Okej”, sa jag.
”Vi sticker på en gång. Gå först upp till kanten du och kolla om nån syns till.”
Jag sparkade undan några kartonger och började försiktigt ta mig upp.
”Titta där Ingel”, väste Peder som kom alldeles bakom mig.
Jag ryckte till och trodde vi var upptäckta. Men ingen fanns i närheten, det var bara Peder som pekade på mitt byxben där en avlång, skitig klump konsistensfett hängt sig fast.
Tusan också, byxorna var nästan nya, inköpta på Domus till skolstarten. Morsan skulle bli förbannad. Fast var de förstörda så inte gjorde det mig något, för på lappen där det borde lyst ”Wrangler” eller ”Lee” så stod det, förödmjukande nog, ”Texas”.
Namnet och gällivarehänget som var inbyggt i brallorna krympte mig, Ingel Hansson, på ett obehagligt sätt. Det var inte ett dugg tufft. Lappen mellan livremshällorna var inte ens i läder. Den lyste brunblank av plast.
Jag hade pinnen kvar i handen och med den drog jag av det värsta kletet från byxbenet. När jag kom upp till kanten slängde jag den ifrån mig.
”Kusten är klar”, sa jag till Peder och vi sprang framåtlutade med cyklarna som skrämda harar över gruvplan upp mot gömstället.
Vägen uppför järnberget var inramad av utsliten gruvräls. Bolaget hade satt upp staketet. Antagligen för att lastbilarna skulle ha något att styra efter under mörka vinterkvällar, för någon vägbelysning fanns inte, så när som på en ensam lampa en bit ovanför Galtgruvan.
Strax efter att vi hade passerat Storgruvan var Peder och jag tvungna att gömma oss bland hasselbuskarna när en lastbil kom utför backen med tjutande motorbroms.
Det var inte Karlholm som körde, utan en annan chaufför. Han såg oss inte för han hade blicken riktad nerför backen och en rykande cigarett mellan läpparna.
”Vi lämnar cyklarna här”, sa jag och Peder nickade. Vi parkerade dem bakom hasseln och gick vidare.
Granrotsgruvans jättehål var dött och stilla sedan länge. Bara vattnet som rann ut vid Blå Grottan var i rörelse. Kratern som blivit kvar när malmen släpats bort var ett djupt svart sår i marken.
Den bortre kraterväggen var lodrät, som om den skurits ur klippan med kniv. Men sidan närmast vägen hade bra avsatser och en hemlig nedgång till en grotta i berget som ingen annan än vi grabbar kände till. Där nere fanns trälådor, bänkar av plank upplagda på stenar och en kabeltrumma som tjänstgjorde som bord. Där fanns också ljus, tändstickor och serietidningar. Mögligt hårdbröd i en påse fullbordade förrådet.
Vi stod på kanten en stund och tittade ner i det avlånga djupet.
”Skynda på”, sa Peder och knuffade mig i sidan. ”Så vi får det här överstökat.”
Jag rättade till dynamiten innanför skjortan och gick ner först. Det var vått i rasbranten, vatten trängde fram ur berget och rann i stråk nerför bergssidan.
Vi hade inte hunnit långt innan jag hörde Peder svära till ovanför mig.
”Vad är det?”
Han svarade inte, fortsatte bara att svära en lång ramsa. Jag tittade upp, rädd för att han skulle ramla. Han hade antagligen gjort illa sig på den rostiga vajern som vi hade hängt upp som ledstång. Helst borde man ha handskar på sig när man klättrade ner till grottan. Men den här nedfärden var inte planerad. Jag fick in bägge fötterna på en hygglig klipphylla.
”Hur gick det?”
”Stack mig som fan i handen”, pressade Peder fram när han tagit sig ner till en avsats några meter ovanför mig. Jag såg hur hans ansikte drog ihop sig till en grimas. ”Det blöder också”, sa han mellan tänderna.
”Ska vi klättra upp?”
”Nej, det går över.”
”Okej, vi fortsätter.”
Jag började klättra neråt igen och medan jag försiktigt flyttade händerna längs den rostiga vajern kom jag att tänka på Alfred Nobel, mannen som hade tämjt det livsfarliga nitroglycerinet och skapat sprängämnet som vi bar i stänger av vaxat papper innanför skjortan. Innan dess hade arbetarna klängt på slippriga, branta stegar med högexplosiva sprängoljedunkar hängande över axlarna. Det var dunkar och flaskor som knappt tålde någonting, de kunde explodera vid minsta törn. Den som tappade sin last eller föll kunde räkna med att genast ge djävulen en stek.
Men Peder och jag var säkra.
Det värsta vi kunde råka ut för var huvudvärk.
För några år sedan hade vi sprungit omkring och lekt krig med dynamitkartonger på huvudet en söndagsförmiddag. Straffet kom i form av den blixtrande huvudvärk som gick under namnet dynamitskalle och som gjorde både mig, Peder, Kalle och Anders sängliggande resten av den söndagen.
Men dynamitens morotsfärgade massa var i sig själv ofarlig. Man kunde plocka ut den ur patronernas vaxade papphölje, knåda degen rund och spela fotboll med den om man ville.
Nu hade vi egen dynamit. Flera påsar!
Frågan var bara vad vi skulle göra med den? Spränga skolan? Skrämma skiten ur Svanhals! Nä, dynamit fick man vara försiktig med.
”Kommer du?” väste jag.
”Ja, för tusan”, sa Peder irriterat. ”Det går bra!”
Men han lät inte riktigt övertygad.
Jag synade vajern ordentligt innan jag tog nya tag för att slippa råka ut för samma sak som Peder, för jag visste av erfarenhet att det gjorde förbaskat ont.
Snart var jag nere på säker mark. Där måste man hoppa mellan ett par stora skut som låg på gruvans botten. Jag klev ner på ett av klippblocken och tittade på medan Peder segade sig ner de sista metrarna. Han landade bredvid mig på stenen med ytterligare en svordom och räckte fram högra handflatan:
”Jävla vajer!”
Blodet rann ur ett långt blått streck på insidan av handen där en rostig kardel stuckit hål på skinnet och letat sig in i köttet. Peder satte munnen till såret och sög, han spottade ut blodblandad saliv och svordomar. Dynamitpåsen gav honom kulmage där han stod framåtlutad med axlar uppkörda av smärta.
”Få se”, sa jag och tog tag i Peders svala hand. ”Kläm åt med tummen så slutar det.”
Peder gjorde en grimas och tryckte hårt med vänstertummen mot såret en stund. Vi stod tysta medan vi väntade på att blodet skulle koagulera, bägge stirrade vi närsynt på hans hand.
När han släppte taget kröp blodet snabbt fram igen, det blev till en otäck liten rännil som letade sig från såret utför livslinjens fåra.
”Fan också!”
”Svär inte i gruvan.”
Peder teg och klämde åt om såret så gott det gick innan han började knäppa upp skjortan med andra handen. Han fick fram dynamiten och räckte den till mig.
”Gå du, Ingel, göm alltihop ordentligt. Jag börjar klättra upp igen. Jag måste komma hem och få ett bandage på handen snart”, sa han.
Det syntes på honom att det gjorde ont.
”Okej då”, sa jag och tog emot påsen som jag placerade innanför skjortan tillsammans med den andra. ”Vänta på mig däruppe. Jag kommer så fort jag kan.”
Peder hade tillfälligt förlorat allt intresse för vår gemensamma skatt. Annars hade han aldrig gett mig ensam ansvaret att hitta en bra dynamitgömma inne i stollgången som var bruten rakt genom en utlöpare av berget.
Han började klättra uppför branten igen och jag tog mig fram till gången som öppnade sig ungefär en och en halv meter från gruvans botten. Jag hävde mig upp på de staplade stenarna och kröp in med huvudet framåtlutat för att undvika att slå i skallen på insidan av den trånga öppningen. Ett par meter in breddades gången så att det gick att stå rak.
Jag halade fram de bägge påsarna. Vad skulle jag göra med dem? Det verkade plötsligt så naket och dumt att lägga alltihop i en låda eller under en av de sittplankor som vi pallat upp till bänkar. Där kunde ju vem som helst hitta dem.
Gången var ungefär femtio meter lång och svängde svagt. Den andra öppningen var en ljus, rund glugg.
När jag stod stilla inne i skumrasket framträdde det sparsamma möblemanget allt tydligare i ljuset från stollgångens andra öppning.
Det var då jag fick en ingivelse. En stege stod lutad mot öppningen därborta. Vi hade knyckt den nere i Gröndal, burit hit den och firat ner den i gruvan med en vajer. Den behövdes, för i gruvgångens andra ände var det tre-fyra meters nivåskillnad mellan gruvans botten och gången.
Jag gick dit och kikade ut i ljuset. När jag klättrade nerför stegen fick jag syn på en fördjupning i berget. Stenarna som suttit där låg på marken nedanför. Fördjupningen där berget spruckit bildade en torr hylla, skyddad av den överhängande klippan. Jag flyttade dit stegen, klättrade upp och la in de bägge dynamitpaketen på avsatsen, så hämtade jag upp lite sten och la framför.
Det blev ett perfekt gömställe.
När jag flämtande återigen stod uppe på vägen kom Peder fram mellan träden där han stått gömd. Han höll med sin friska hand om den skadade.
”Det har nästan slutat blöda. Gömde du dom ordentligt?”
”Inne i gången, under ena bänken”, ljög jag obesvärat. Infallet överraskade mig själv.
”Bra”, sa Peder.
”Vi sticker och hämtar cyklarna”, sa jag för att ha något att säga.
När vi skyndade nerför backen kom jag på att det måste ha varit första gången som jag serverat en lögn för Peder. Fast jag kunde ju alltid berätta sanningen sen.
Senare på eftermiddagen kom Peder ut igen och vi gick och satte oss på trätrappan bakom knuten på hans hus. Nu kändes det nästan overkligt att vi hade hittat dynamit. Bara ett stort bandage runt Peders näve vittnade om att det var sant.
”Vad sa din morsa”, frågade jag.
”Hon sa: Kan du aldrig se dig för.”
”Kan du inte det?”
En uppåtstående tofs i Peders tjocka hår vippade envist upp och ner medan han förstrött karvade med sin fickkniv i trappans trä. Han svarade inte.
”Vad ska vi göra med påsarna?” sa jag lågt, efter att jag hade tittat mig omkring så att ingen fanns i närheten.
Peder tittade misstroget på mig en stund, sen sa han lika lågt: ”Vi ska inte snacka så mycket om det.”
”Nähä.”
”Om vi inte håller tyst, så får nån annan nys om det och då får vi fan.”
”Jag vet”, sa jag. ”Men vad ska vi göra med dom?”
”Vi får se.”
Jag teg en stund. Okej, vi fick se. Kanske man kunde byta åt sig något bra mot dynamiten till exempel.
Peder satt tyst och tankfull. Nerböjd karvade han med kniven i trätrappan.
Augustivinden riste i björkarna. Imorron började skolan! Så fort den rasslande klockan ringt blev vi inlåsta i ett klassrum som råttor och måste gnaga i oss svenska, historia och samhällskunskap, dag efter dag. Farsan hade gått i samma skola, men tiderna hade ändrats sedan dess. Vi slapp elda på vintern och fick inte heller stryk med tavelsudden.
”Ska vi gå ner till sjön, Peder?” sa jag.
Inget svar.
En plötslig vindil svepte runt utedassen och slog igen en av dörrarna med en smäll. Dasslängan stod fortfarande kvar, åtta gapande fjölar väntade förgäves på frusna stjärtar som aldrig mer skulle komma på besök för att tömma sig. Utedasset var dödsdömt eftersom vi för länge sedan fått vattentoaletter, men det stod ännu kvar som en påminnelse om hur kallt om ändan det var förr.
Peder tittade upp, yrvaken av smällen som dörren skapat med blåstens hjälp. Peder hade täljt färdigt med kniven i trappträet och nu förlorade sig hans ögon i fjärran.
Peder såg just nu ingenting eller också såg han in i framtiden. Rätt in i en okänd välfärdsframtid där Alweg-tåg rusade fram på sina rälsar högt över marken. I denna värld lämnade gnistrande raketer jordskorpan i kaskader av rök på väg för att kolonisera främmande planeter, för att fylla dem med välfärd. Kolonisatörerna anlade gruvor där automatiska maskiner skyfflade fram guld, wolfram, platina och uran. De hade nog tänkt ta med sig ett och annat av det där hem till jorden också!
Första augusti hade Ranger 7 snott ett par varv runt månen och klick-klick tryckte satelliten ett par snabba närbilder av kratrarna. Skulle det bli ryssen eller jänkarna som kom först och fick sparka runt i måndammet? Det där kivades vi om, Peder och jag.
Jänkarna hade mest stålar, men ryssen var ändå vass på rymdraketer. Ingen visste vem av dem som skulle komma först och placera ut sina hotfulla stridsmissiler mellan kraterhålen. För det var väl ändå till syvende och sist det som de tänkte sig att använda månen till?
”Peder?”
Peder satt fortfarande tyst vid min sida och glodde in i en annan värld.
Helt borta! Och inte såg han speciellt glad ut heller. Han hade bara ett eftertänksamt uttryck i ansiktet.
Såg han just nu bilden av en framtid efter att kriget kommit? Var det kanske bilder av ett brungrått moras av nedrasad betong och ett virrvarr av spretande armeringsjärn där de överlevande kämpade med kackerlackorna om den sista brödbiten?
Tillvaron efter bomben skulle bli lika brun som högarna av rostigt skrot utanför Svartlings smedja. Bombens bländande blixt skulle bränna bort de glada färgerna ur världen och allt skulle bli grått eller jordbrunt efteråt. Så verkade det i alla fall i en krigsbroschyr som kommit med posten och som vi noga läst igenom tillsammans.
Nu hade Peder suttit tyst som en mus en lång stund. Det verkade inte vara något av hans vanligare infall för att göra sig intressant.
Annars brukade han alltid känna sig förpliktad att prata och fabulera. Kanske var han tvungen att fylla ut också för sin pappas tomhet med rader av ord, formade till påhittade berättelser eftersom Svartling, hans pappa satt ständigt tigande vid köksbordet smusslande med sin kortlek.
”Peder!”
Peder riktade sina oseende ögon mot björkens prasslande blad.
Det kändes kusligt och jag ryste till.
Plötsligt la han ifrån sig kniven och tog sig med handen om pannan, ruskade på huvudet och sa tyst: ”Jag blev liksom yr, jag kände att ...” Han avbröt sig och suddade sig i ögonen med fingertopparna. ”... jag kände att det kommer att hända en massa saker.”
”Vad då till exempel?” sa jag. Jag blev irriterad på honom så fort han förvandlats till sitt gamla vanliga jag igen. ”Hur kan du veta det?”
”Jag vet det bara, hör du väl.”
Jag ville inte mucka, inte alls. Jag lät honom hållas och reste mig upp. När han vek ihop fickkniven fick jag syn på inskriptionen som han gjort i trappans tjocka virke.
”K - r - ö ... Vad står det?”
”Krönika”, sa Peder. ”Jag ska skriva en bok som berättar om allting som händer och den ska jag kalla min krönika.”
Ett nytt påhitt. Det kunde man ha slagit sig i backen på! Han skulle glömma det lika fort som han kommit på det!
”Säger du det”, sa jag misstroget. ”Det blir nog en ganska tjock bok det, om du ska berätta precis allting.”
”Ja, det blir det”, sa Peder allvarligt.
Hemma har vi en stor uppslagsbok men tyvärr innehåller den bara ord från A till Apollon. I våras fick vi låna var sin Lilla Focus från skolans bibliotek och jag glömde oturligt nog att lämna tillbaka min. Där hittade jag ordet krönika, och det betyder historisk översikt.
Peder och jag satt vid gungorna och skrapade med klackarna i marken för att göra bromsspåren under gungbrädena djupare.
Det var när vi satt där som Peder började berätta hur han tänkt sig att gå till väga. Till en början hade han avsatt en blå skrivbok för krönikan, men han skulle skaffa fler från skolan om den inte räckte till.
”För jag måste berätta bara”, sa han.
Det lät högtidligt på något sätt, det där att han ville göra en historisk översikt. Jag undrade just var han fått det ifrån. Någonstans måste han ha läst det. Jag kunde inte komma ihåg en enda Illustrerad Klassiker som innehöll just det ordet.
Hans krönika skulle börja med alla människor som han kände och berätta vad de var för ena. Jag skulle få en egen sida.
Jag blev glad över att vara en av de viktiga personerna även om jag nog i och för sig trodde att Peders krönika aldrig skulle bli av. Det var säkert bara prat som vanligt, men det var en fin idé. Tänk att ha allting samlat på ett ställe, sånt man tyckte, tyckte om och trodde på och alla man kände. Alltihop samlat i ett enda skrivhäfte, eller flera om det behövdes, en hel blå hopbunden bunt, den kunde bli lika tjock som A till Apollonboken.
”Vad ska du skriva om mig då?” frågade jag smickrat.
Peder tvekade en stund, så strök han undan den mörka luggen ur pannan och vände ögonen mot mig. Det kom en retfull glimt i dem:
”Att du alltid hänger med näsan i en serietidning”, sa han. ”Utom på vintern när du är ute på isen och kraschar segelplan och ...”
Jag släppte gungkättingen och klippte till honom hårt på överarmen. Han hade suttit och vaggat med gungan i sidled och han var på väg emot mig när slaget tog. Det blev en rejälare smäll än jag hade tänkt mig. Peder tystnade tvärt med öppen mun och förvridet ansikte och sedan började han gnida sig på överarmen.
”Nu får du inte veta ett dugg mer om vad jag tänker skriva!” sa han ilsket.
Jag kände mig genast ångerfull. Vi som just hade satt igång med krönikan, som skulle bli ett storverk och berätta om alla oss som levde i utkanten av Bergvattnet!
”Kom igen nu, Peder, det var inte meningen!”
Jag bad om ursäkt flera gånger, men han var lika stött ändå. Han svarade inte på mina böner om förlåtelse utan tittade bara rakt ner i backen, ner i de djupa bromsspår som hans skor gjort i marken under gungan.
Precis då kom hans morsa ut på trappan och ropade på honom. Peder reste sig och gick hem med en gång utan att säga ett ord. Han kunde bli jäkligt långsur, Peder. Då kom han inte ut alls utan satt bara inne för sig själv.
När jag efter en stund knackade på dörrglaset kom hans morsa och sa att han inte ville komma ut. Av minen att döma tog hon heller inte emot ingående meddelanden. Jag blev faktiskt skraj att jag lyckats framkalla ett sånt där flera-dagars-surande.
Jag satt stilla i gungan ett tag efteråt, sedan stampade jag av, tog rejäl fart och funderade på det där med krönikan och vad den skulle kunna handla om medan gungan svingade sig högre och högre.
Den borde inte ta upp vad vuxna gjorde, tyckte eller tänkte. De var på något sätt instängda i en egen värld där de stretade på för mat och tak över huvudet. De begrep sig inte på tillvarons rikedomar och saknade fantasi.
Den som behärskade fantasin kunde flyga Starfighter utan att äga en och enkelt slå ner en trupp tyskar fast de egentligen var brännässlor. Utan fantasin var världen fyrkantig, eller bara tvåkantig. Den blev till ett oändligt tvåskift.
När jag fått upp farten så att fötterna tog i grenarna på en av björkarna tänkte jag att det var tur att det var långt kvar tills vi blev vuxna. Och om Peder var grinig kunde han gå sena skiftet och jag tidiga när vi blev stora, så slapp vi träffas överhuvudtaget.
Ett, två, tre. På det fjärde ska det ske.
Och det som ska ske är att jag, Ingel Hansson, ska tala om allting om Peder. Jag ska förekomma hans krönika och berätta om honom istället. Om min bäste vän Peder Svartling, son till den tystlåtne smeden Sven Olof Svartling i Gröndal och hans fru Greta som inte heller pratade sig varm i onödan.
Jag satte Peders avbild på en pinnstol och gick runt honom. Han hade slagit sig ned med armarna i kors och lutat sig tillbaka mot ryggstödet. Han såg ganska avslappnad ut, rätt nöjd med sig själv.
Som vanligt.
Peder hade inga problem på det området. Han var nästan alltid övertygad om att han hade rätt, han trodde på sig själv mycket mer än vad jag gjorde.
När jag tvivlade och funderade och bet på naglarna hade Peder för det mesta redan bestämt sig. Jag vet inte om det berodde på att han hade en storasyster så att han måste bestämma sig snabbt för att hinna med. Annars skulle Britt ta över allting.
Nu satt han stilla på stolen. Som en staty. Det som var märkligt med Peder var hur väl han passade ihop med sitt efternamn. Han var nämligen mycket mörk. Håret var lika svart som Mandrakes. Ögonbrynen likaså. Huden hade en dämpad ton, och till det kom de mörka ögonen.
Han hade runda kinder, ganska liten näsa och ett lite mopsigt uttryck i ansiktet som sa ungefär: Här kommer jag! Peder vägde några kilo mindre än jag, men vi var lika långa.
Om det var något speciellt med Peder så var det att han ljög alldeles förbaskat. Men det har jag väl redan berättat. När han sugit på en påhittad berättelse ett tag så var det precis som om den blivit sann. Då gick det inte att övertyga honom om något annat. Ett tag höll han till exempel på och snackade om att han skulle få en stor hund.
”Pappa ska köpa en imorron”, sa han hela tiden när jag frågade honom ifall hunden skulle dyka upp snart. Till slut orkade jag inte påminna honom om att han hade sagt samma sak dan före också.
Sven Olof Svartling kom aldrig hemcyklande med någon hund under armen, precis som jag misstänkt hela tiden. Men Peder erkände det aldrig. Han valde att låta tiden bleka ur lögnen. På lång sikt vitnade den, blev genomskinlig och försvann. Och när den inte fanns mer hade den aldrig existerat.
Så där tror jag att han tänkte. Därför var enda sättet att vänta ut honom.
Men han såg ärlig ut där han satt på sin stol.
Ja, Peder var förbaskat långsint och så ljög han som en häst travar. Ibland ville jag smälla till honom, men han var ändå min bästa vän.
Han var den ende i min ålder bland husen på kullen, annars fanns där bara några småglin, Nils-Erik och Johan. De hade inte ens börjat skolan och kunde på sin höjd användas till att mula med snö på vintrarna.
Jag lät Peder resa sig från pinnstolen och gå sin väg efter att jag var färdig med min beskrivning. Han hade händerna i fickorna som vanligt, bakpå ryggen hängde skjortan ut över byxlinningen.
Ingenting sa han innan han gick, och jag blev sittande i sängen på mitt rum, fingrande på min bok om syndikalismen.
Ja, om rätt ska vara rätt så var det farsans.
Syndikalismen kom i en tidning i brevlådan en gång i veckan, men det var sällan farsan pratade om den vid matbordet. Det var på något sätt som om den bodde inne i bröstet och inte syntes utanpå.
Den privata äganderättens system, kapitalismen, och staten är arbetareklassens direkta motståndare och konsekvensen blir därför att syndikalismens kamp riktar sig både mot kapitalismen och mot staten.
Vem var staten? Kanske den där gänglige gamle gubben som syntes i tidningar och TV, en värmlänning, med tofsar vid öronen.
Ibland berättade han en rolig historia om präster i TV. Gubben tittade till välfärden ibland, på samma sätt som en trädgårdsmästare med jämna mellanrum vattnade och pratade med sina blommor i växthuset. Gubben som hade hand om den svenska välfärdsstaten var en riktig mysfarbror.
Han bar staten på sina ranka axlar med en naturlighet som kom från stödet av mer än halva landets befolkning.
Hans vattenkanna vilade på en oändlig stapel av röstsedlar. En jättebunt, därför kunde han nypa bort vilka felväxta skott han ville och vattna samhället på de ställen som passade honom så att det sköt i höjden i utbrott av monteringsfärdig betong.
Vem skulle vilja göra ett attentat mot en sådan statslandsfader? Ens ett litet? Men en patronsmällare skulle kanske göra gott.
Väcka till besinning.
Poff! Pang! Hallå där, vart är vi på väg?
Patronsmällare, dem gjorde vi av gamla gevärshylsor. Det behövdes ungefär en meter krutstubin. När man lindat upp det vita tjärhöljet blottades krutet i stubinens kärna. Det samlade vi ihop på ett papper. Sedan var det bara att vika ihop papperet och försiktigt hälla i krutet så att det fyllde ungefär två tredjedelar av en tomhylsa. Efteråt stack man ner en decimeterlång stubinbit, klämde till öppningen med tång och tejpade runt om. Klart att tända på.
Pang i folkhemmet!
Det small rätt bra och hylsorna flög runt som bålgetingar när vi smällde av dem i det gamla kalkbrottet. Fast jämfört med dynamit var det förstås inte mycket att komma med.
Instoppad i farsans bokhylla fanns en annan bok eller kanske det borde kallas ett häfte. Jag brukade bläddra i det, jag skulle ha tagit med det upp på rummet om inte häftet varit för stort att läsa under täcket. Omslaget var röd-svart och det handlade om det spanska inbördeskriget. I den röda och svarta färgen fanns bokstäverna CNT-FAI. Det betydde Confederación Nacional de Trabajo och Federation Anarquista Ibérica.
I det där häftet fanns en spansk statsdödare som nu själv var död. Vem minns anarkisten Francisco Ascaso som föll vid stormningen av Atarazanas-kasernen? Kanske var det bara jag som brukade kika på hans bild som gulnade mellan de tunna pärmarna. Francisco sov sedan snart trettio år en evig sömn framstupa på gatstenarna. Med fulla patronväskor vid bältet hade han lagt sig till ro ovanpå sitt mausergevär.
Hann han lossa några skott? Var han verkligen död, eller spelade han bara?
Båtmössan hade fallit av honom, men blodet tycktes märkligt nog inte ha lämnat hans unga kropp. Det syntes inget på gatan där han låg.
Antagligen var han ändå död. Men hjältedåd har en förfärande förmåga att begravas i vardagens slam, i penningbekymmer och mat för dagen. Att hämnas Francisco Ascaso flyttades ständigt ner på listan till förmån för avbetalningar och en TV som inte rullade så förbaskat.
Långt borta, nere i Spanien, satt fortfarande hans namne och motståndare, mördargamen Franco kvar i orubbat bo. När det intorkade generalissimushuvudet någon gång skymtade förbi i TV förvreds farsans ansikte i en grimas. Den grimasen var djupare och mer ärligt känd än den som brukade möta de långhåriga från Liverpool.
Skulle det där vara karlar? Skulle Francisco Ascaso gått och låtit håret växa i en meningslös protest mot etablissemanget? Så tusan heller. Han viskade ur gevärspipan och gick till attack mot det bestående. Han föll, men med blicken riktad framåt, mot det fjärran statslösa statsskicket, istället för att falla för fruntimmerslater och gitarrklinkande.
Kunde man rubba staten med en gitarr?
Knappast!
Visst måste arbetarklassens frigörelse vara dess eget verk, farsan. Men se dig omkring. Välfärden växer för varje dag. Är du inte nöjd? Vattentoalett, en bra vedspis, ny moped och skinande fernissade korkmattor. Du nöjer dig inte med egen ingång? Inte med en astrakan som bär vackra glasäpplen utanför knuten. Du ville något mer, ja, jag vet.
Det samhälle som nyorganiserar produktionen på grundval av producenternas fria och jämlika association, kommer att skicka hela statsmaskinen dit den då har sin mest passande plats: till antikvitetsmuséet, vid sidan av spinnrocken och bronsyxan.
Gick det där ihop längre? Klarade välfärden sig utan statsmaskinens ofantliga hjul?
Fråga inte mig, för jag vet inte.
Men vi hade en spinnrock. Den stod intill TV:n. Tänk om man ställde Staten bredvid också. Skulle den då skymma Hylands hörna? Hela rutan och Carl-Gustaf i lådan med?
Hörs det att jag har fått tag i batterier igen? Morsan köpte nya åt mig. Jag läste en bra bit i boken i går kväll. Allt är inte lätt att förstå på en gång, men om man satte in det i sitt sammanhang blev det mesta begripligt.
Idag börjar skolan. Det är ett par kilometer dit, och jag kom på att jag lovade berätta lite om vägen. Den rullar på snabba hjul i nedförslutet från våran kulle innan den förvandlas till en landsväg som sätter av över fälten.
I backen vid Gröndal måste man kliva av och gå upp mot krönet där vägen delade sig i ett vägskäl. En av vägarna försvann mot gruvlaven, den andra ledde mot skolan förbi jättestora högar av slig, finkrossad järnmalm från Kolningberg. I Gröndal bröts bara dolomit, kalksten som behövs när malmen ska smältas.
Slighögarna tornade upp sig till berg vid utlastningsplan där järnvägsspåren började. Men lastbilarna hade tagit över, de rytande Scaniorna lastades av en gammal tanksbärgare som Grufförvaltningen köpt in från Tyskland och byggt om till grävskopa. Den klumpiga pjäsen brakade och osade diesel när den grävde sig ner i sligen, den luktade fortfarande krig. Innan den blev skopa hade den varit ända till Stalingrad och vänt och bogserat hem den halvt ihjälfrusna tyska armén.
Skolvägen löpte genom en granskog innan den plattade ut sig över öppna fält bort mot näset där två rödmålade skolbyggnader väntade på oss.
Det fanns tre klassrum i vår skola. Ettorna och tvåorna samsades om det rum som vette mot Gröndal och klass fem och sex brukade hålla till på andra sidan kåken. Trean-fyran hade eget hus och en skolsal som var vänd mot näset mellan de två sjöarna. Så där hade det sett ut sedan slutet på artonhundratalet då skolan byggdes, för då hade nån bestämt att gruvbusungarna skulle bibringas lite bildning.
Men i år skulle ingenting bli sig likt i den högsta klassen. Efter fem långa år skulle sexorna denna höst äntligen fått njuta sötman i att vara äldst på skolgården. Istället bussades de oväntat in till Centralskolan i byn. Det var nästan som att ha börjat om i ettan!
Sjätteklassarna hade mist sin ställning snabbare än Dreyfus blev kvitt sina axelklaffar. Och minst lika orättvist.
Peder och jag cyklade över fälten förbi Isakssons lilla bondgård. Bredvid låg herrgården, solgul och fet. Den lutade sig liksom nöjt tillbaka och vilade på gamla lagrar.
Vi var sams igen och trampade mot skolan med dröjande tag. Visst, sommarlovet var på väg att ta slut, men inte förrän vi kom fram till skolan. Ryggsäcken dunkade slappt mot ryggen vid varje tramptag. Den innehöll bara ett pennskrin som skvalpade runt nere på botten av kanvastyget bland lite smuts och pappersrester från de föregående fyra åren.
Peder hade bytt bandaget på handen mot en plåsterlapp och när jag frågade honom om vårat gemensamma sprängämne så satte han bara fingret för munnen. Visst, vi hade en hemlighet som hette duga.
Jag var klädd i jeans och vit skjorta. Morsan hade oturligt nog lyckats få bort fettfläcken från Texasbrallorna.
Nu var det vi som var äldsta klassen. Vi hade fått det till skänks, glädjen grumlades bara en aning av de nyas intåg.
Vetet stod kapprakt ute på åkern bredvid vägen, det hade hämtat sig hjälpligt efter en dålig start i våras, men än gick det gula bara som svaga stråk av höst genom axen. Intill fältet bråkade änderna med varann, och sina ungar, i ett brett dike som löpte ner mot sjön.